Malmö, denna stad av tvetydigheter.

Det är en ganska stor stad, men ändå så lite. Man kan gå runt i princip hela centrum utan att blir alldeles trött. 

Har förstått att det i mitt område är väldigt vanligt med rån. Malmö känns ändå som en ganska trygg stad och rånen har minskat men ändå. Att folk tycker det är ok att råna är ju puckat i sig, men å andra sidan så visar t det ju på att samhället är snett någonstans.

Individen är alltid skyldig att ta ett eget ansvar för sin handlingar absolut, men samtidigt så har inte alla samma förutsättningar att lyckas i livet. Alla människor föds som oskyldiga barn, sedan växer oskuldsfullheten bort mer och mer. Det är smärtsamt att se människor som brukar vara givmilda och förstående, som plötsligt tappar förtroendet för mänskligheten och blir bittra och kalla. Hur ska man göra för att undvika detta dilemma?

Känner att det förmodligen inte går att undvika att bli åtminstone lite cynisk ju äldre man blir. Att känna att livet inte blev riktigt som man ville är en sak, men att  bli bitter är något annat. jag har märkt att jag mer och mer börjar tänka i nya politiska banor. Jag har alltid ansett mig vara ganska medveten om orättvisor och har alltid stått på de svagas sida, vilka nu de är i och för sig. Men ju mer jag kommer in i detta nya liv som jag försöker leva så förstår jag att det handlar inte om dem, det handlar om mig ELLER dem. Jag kan inte bry mig om att bry mig längre. Jag har nog med att försöka klara mig själv. Jag är inte längre en av dem som kan ta ett steg bakåt och betraka världen med opartiska ögon. Jag kan inte se objektivt på såna saker som tex rån längre. Innan har jag kunnat ta hänsyn till att det sker och förstår bakgrunden till de flesta rån, men nu är jag mera fördömande. Jag orkar inte länger dra det långa tankemönstret och modifiera mina uppfattningar utefter min normala mall.

Jag vill inte säga att jag är bitter, inte alls faktiskt, men jag börjar bli lite cynisk, det är ett faktum. Jädra människor som rånar, skaffa ett riktigt jobb kan jag numer tänka!

Jag känner mig för insyltad i min nya tillvaro, att jag har svårt för att resa mig upp ur den och gå ett steg närmre för att titta närmare på något. Missförstå mig inte, jag älskar att analysera saker. Ibland älskar jag det lite för mycket, men det är en annan sak. jag kommer aldrig att sluta analysera, men jag kommer nog att göra det med lite andra glasögon framöver. 

Malmö är perfekt för att utveckla cynism. Ett exempel är att bussarna inte stannar vid vissa delar för att det förekommer stenkastning mot bussarna. Shit, så onödigt! Vill man uppnå förändring så är det kanske det sämsta sättet. Vill man förstöra nåt så kan man ju testa att ta sönder sina egna saker först och sen se hur kul det var. Nä, inte så kul, jaha men då kanske andra också tycker så. Är det en helt orimlig tanke? Nä, jag tror inte det. En massa sådan skit går att hitta i Malmö, som gör en dödscynisk.

Nu vill jag ju naturligtvis också säga att jag älskar Malmö, jag älskar trubbigheten, den förtäckta charmen  och den växande mångfalden av allt, Jag älskar att bara titta på människor, studera dem och fantisera om deras liv. Jag kommer aldrig särskilt långt i sådana här tankar för det finns alltid dom som är mer intressanta. Jag flyger från blomma till blomma. Malmö är full av intressanta människor av alla dess slag. Jag älskar att gå på Möllan och köpa frukt/grönsaker, jag älskar att sitta på Gustav Adolfs torg och filosofera med en vän, jag älskar att läsa tidningen på ett fik och smyglyssna på andras samtal, jag älskar att strosa i parkerna och besöka museerna. Jag älskar att möta människor i baren och bara ha ett samtal om något i livet och sedan gå vidare. Att möta människor är nog bland det mest spännande jag vet. Att man kan bli cynisk av dem också är en annan historia, fast den orkar jag inte ta nu. Ska på ett möte, och måste lämna cynismen hemma...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har jag alltså tagit ett steg uppåt på stegen mot ett jobb. En intervju som kändes underbar och en stor förväntan på ett ev jobb. Hallelujha!! Hallelujha säger jag bara!! Den satt långt inne. Jag vågar dock knappt hoppas på att det ska gå hela väg...

Det är något som gnager mitt hjärta och jag kan inte få det att sluta gnaga. Denna ständiga känsla av att man borde göra något annat än det man gör. Att det aldrig är tillräckligt osv. Jag vill få bort gnagandet och känna mig nöjd. Jag vill kunna s...

Nu är det faktiskt stopp på utomordentligt, fantastiska och innovativa ideér från min sida. Finns det något värde i att vara lite negativ ibland?? Jag vet att kvinnor har ett behov av att "prata" om saker som män inte har. Det här behovet grundar sig...

Ok, så var det min tur att vaccinera mig. Tillhör ju riskgrupperna pga allergisk astma och tycker därför att det är lämpligt att göra det. Är dock lite skeptisk till vaccineringen. Eller snarare är skeptisk till undersökningen av de olika bieffektern...

Om man vill bli något nytt, en ny människa tex, så måste man tänja gränser har jag hört. Hur gör man för att inte tappa bort sig själv i dessa ivriga försök att förbättra och finputsa de egenskaper man har?? Och är det verkligen så farligt om man sku...