Så har jag alltså tagit ett steg uppåt på stegen mot ett jobb. En intervju som kändes underbar och en stor förväntan på ett ev jobb. Hallelujha!! Hallelujha säger jag bara!! Den satt långt inne. Jag vågar dock knappt hoppas på att det ska gå hela vägen men någonstans inom mig har det börjat spira ett litet hopp. 

Snälla, snälla ge mig en chans, jag skulle vara guld för ert företag, jag ä beredd att jobba dag och natt. jag är outtröttlig nu och sjukt målfokuserad. Hela jag håller tummarna för mig själv. Det hade varit så skönt at gå vidare i livet. 

Jobbintervju check, hopp om livet, check!

Det är något som gnager mitt hjärta och jag kan inte få det att sluta gnaga. Denna ständiga känsla av att man borde göra något annat än det man gör. Att det aldrig är tillräckligt osv. Jag vill få bort gnagandet och känna mig nöjd.

Jag vill kunna stå med rak rygg och säga att gjorde mitt bästa hela vägen. Jag kämpade, kanske föll jag ibland, men jag reste mig och gjorde det bästa av det. 

Nu är mitt liv inte som jag vill och jag har kännt att det sakta börja glida mig ur händerna. Det är dags att ta tillbaka kontrollen över mitt liv. Jag vill inte låta andra människor fatta beslut åt mig och inte heller låta mig  påverkas av andras vilja. Jag är rädd för att göra andra besvikna och glömmer bort att det framför allt är jag som ska vara nöjd. Min nöjdhet kommer inte från andras syn på livet utan min egen. 

Kanske ska jag sluta att tänka på framtiden ett tag och bara fokusera på nuet. Tiden går, jag blir äldre, människor omkring mig fortsätter att färdas åt olika riktningar, istället för att följa med dem måste jag fortsätta  i min riktning, dit jag är på väg. Det kanske försvinner folk på vägen och det kanske kommer nya. Det vet man aldrig, men om det händer så var nog det det bästa. Acceptans av livets nycker är en crucial insikt som leder en framåt.

Acceptans om att det är skit. Acceptans om att jag är i skiten just nu. Men också postivt tänkande om att det kunde varit värre. Det kunde varit någon annans skit jag satt i. Det hade varit mycket värre. Att sota för andras misstag/tankar/beslut är värre än att sota för ens egna. Det är trots allt min egen skit.

Acceptans check, livet går vidare check!

Nu är det faktiskt stopp på utomordentligt, fantastiska och innovativa ideér från min sida. Finns det något värde i att vara lite negativ ibland?? Jag vet att kvinnor har ett behov av att "prata" om saker som män inte har. Det här behovet grundar sig i att de känns så skönt att dela sin oro, sorg eller bitterhet med någon annan. Jag tror inte att män är förskonade från dessa känslor, men kanske är det lite knasigt att prata om dem. Vill inte göra detta till en diskussion om vem som har rätt, utan konstaterar bara att jag har ett behov av att prata av mig ibland.

Att faktiskt få gnälla lite utan att bli dömd är underbart ibland. Att människan som hör gnället förstår att det är mcyket nu och att det man säger exakt just nu inte definierar ens hela person. Att få en tillfällig svacka drabbar alla. Men det tar sig olika uttryck hos olika människor. Vissa människor kniper ihop som en mussla och försöker lösa det själva, andra spyr ut sin ångest som fabriksskorstenar spyr ut gift. Att ligga någonstans i mellan dessa två är nog att rekommendera om man vill ha kvar sina nära och kära. Det finns inget jobbigare än en person som gnäller för att man ska ta över deras problem och lösa dem. Speciellt om det är något som man inte kan besluta om typ ska jag läsa arkeologi eller juridik. Det vet man bäst själv. Gör man som andra säger hela tiden lever man ju inte sitt eget liv.

Nä. det gäller nog att ha lite självdistans i en gnäll-situation Inte för mycket gnäll och inte för ofta. Då tröttnar folk på att lyssna. Gärna ska man också ha en lösning i bakfickan som man har tänkt på så att den andra personen känner sig fri från ansvar att lösa problemet. För ofta när man känner att man måste gnälla, så är det för att man själv inte kan ta ett beslut. Ibland vill man ha en annan syn på saken och ibland bara diskutera en lösning.

Men när man har prövat allt för att lösa sitt problem, funderat länge och angripit det från olika håll och det ändå inte funkar så är det enda man har kvar att gnälla!

Så nu har jag gjort det och nu känns det bättre. Dagens gnäll check, hopp om livet igen check!

Ok, så var det min tur att vaccinera mig. Tillhör ju riskgrupperna pga allergisk astma och tycker därför att det är lämpligt att göra det. Är dock lite skeptisk till vaccineringen. Eller snarare är skeptisk till undersökningen av de olika bieffekterna. Influensasymptom och värk i armen verkar ju oundvikligt, men jag hoppas att det stannar vid det. Finns ju så sjukt mycket felaktig information ute i etern att det är svårt att sålla bland allt. 

Känns dock lite spännande också måste jag säga. Känns som att man inte riktigt vet vad som ska hända. Fast det är bara min knasiga del av hjärnan som tänker så. Folk har ju faktiskt dött, troligen av en kombination av vaccination och tidigare krämpor, men ändå. Hoppas att man överlever liksom. 

På tal om överleva så var jag och testade klättring i går. Jag har ju som sagt en höjdrädsla som inte är av denna världen. Mina knän skakar bara jag ser ett kyrktorn. Usch! Jag var sjukt taggad dock, och det var askul!! Jag klättrade på tills benen började skaka, då var jag fyra grepp från toppen, men sen gick det inte mer. Benen vek sig. Men shit vilken kick det var haha! Skulle vilja klättra mer men tydligen är alla kurser fulla detta året så det får vänta!

Klättring check! Vaccination snart...hopp om överlevnad check!

Om man vill bli något nytt, en ny människa tex, så måste man tänja gränser har jag hört. Hur gör man för att inte tappa bort sig själv i dessa ivriga försök att förbättra och finputsa de egenskaper man har?? Och är det verkligen så farligt om man skulle göra de?

Om man vill ha en nystart i livet så är det en god idé att testa något nytt, ny träningsform, ny hobby eller en ny frisyr. Dessa saker kan ibland peppa en själv att fortsätta framåt för att tänja de egna gränserna. Att utsätta sig för saker som man inte riktigt vågar eller tror att man kan klara av är mycket adrenalinframkallande. Jag är tex höjdrädd alltså vill jag börja klättra. Mycket logiskt eller hur??! Nu är detta ett konkret exempel men om jag hela tiden tänjer mina gränser på alla mentala plan, om det nu går, så kommer jag till sist att var en ny person med ett nytt perspektiv på livet.

Kanske är det så att man utvecklar sig på många olika sätt men i grunden är man alltid den samma som man varit större delen av sitt liv. De första 20 åren av ens liv brukar man säga är karaktärsdanande, och det stämmer nog, så den person man skapar under dessa år torde vara grundpersonen som man sedan har att bygga på. Är det då rimligt att oroa sig för att ens uppbyggda värderingar och slutsatser kommer att förändras från grunden bara för att man startar ett nytt liv? Nää, jag tror inte det. Den person som finns inom en kanske bara är EN DEL av ens kapacitet. Det finns fler sidor att utveckla och mer att lära om sig själv. Det är spännande, och faktiskt lite, lockande att se möjligheterna med att utveckla sig själv. Några kanske tycker att detta är självupptaget, men jag tycker inte det. Det är mycket svårt att ha en konversation med någon som inte vet vad de tycker eller vem dem egentligen är. Det är i alla fall nästintill omöjligt att komma till någon slutsats. Och det är ju bara frustrerande. 

Kanske tappar man aldrig de unga årens kraktärsdanande effekt om man hela tiden är medveten om att livet förändras och att man automatiskt måste förändras med det, och att detta inte nödvändigtvis måste vara av ondo. Kanske är det dags att växa upp och inse att man inte kan rädda världen. Man kan göra små åtgärder och jobba för en bättre värld men man kan inte rädda HELA världen. Man får börja med sin direkta närhet och sedan ta det vidare.

Att tänja gränser är så mycket mer än att välja en ny väg att ta till jobbet, eller att köpa nya kläder. Om man verkligen vill comitta till det nya livet, så måste man våga satsa big time! Livet är för kort för att inte testa gränserna, om så bara för att lära sig något nytt eller för att det känns bra. Naturligtvis får man inte idka våld eller kränka någon medmänniska, att göra sig själv bankrutt är inte heller bra, som jag brukar säga, men jag tror att de flesta inser detta.

Man kan anta att konsten att välja rätt hör ihop med förmågan, och viljan, att tänja gränser. Intressant kombo. Klättring nästa!!

Ok...så jag fortsätter skriva om denna ädla konst att välja rätt i livet.

Om man gjort ett konsekvenstänkande, dvs funderat över huruvida man kan ta konsekvensen av ett val om det skulle gå fel, så finns det fortfarande ett problem med detta. Man kanske vill göra något, men är inte beredd att ta en ev dålig konsekvens, ska man göra det ändå då? Det är nog i detta läge jag befinner mig och därför är ett val så svårt.

Allt står och faller på det val jag ska göra. Ekonomin framför allt. Hur gör man för att våga satsa allt på något som man inte har en aning om hur det kommer att bli?

Jag har en nästbäst-plan men den skiljer sig så pass mycket från original planen att den ter sig obehaglig i skenet av ett ev "misslyckande". Min energi att rulla igång önskeplanen börjar öka dag för dag och det ska bli spännande att se om den kommer att funka. Men samtidigt hör jag röster som tvivlar i mitt huvud. Jag försöker att skruva ner volymen på dem så mycket det går. För jag ser ingen poäng i att tvivla på önskeplanen, även om den är skör. Jag behöver lite mer "guts" och jag behöver mycket mer tur för att den ska lyckas. 

Egentligen handlar det kanske om att vandra in i det okända. Att bara våga. Att inte låta tvivlen eller stressen styra. Känner att svårigheten för mig ligger i att jag ser för många alternativ till en lösning och att jag måste välja och gå efter den som gynnar mig mest. Att inte vika av på en annan väg är också svårt. 

Men jag tror det blir lättare om man tar en liten bit i taget. Då ter sig planen inte så gigantiskt stor och omfattande, eller skrämmande heller för den delen. Tja den som lever får se va det blir av detta...ingen vet inte ens jag.

Vad är det egentligen som gör att vissa människor verkar ha så lätt att välja rätt?? Vad besitter dem för egenskaper som inte gör att de fastnar i olika tankemönster och om och men?

Något som har tryckt mig det sista är alla val som måste göras. Att träda in i en ny fas i livet är oftast svårt och kan försätta den bästa i meditation över livet. Det är lätt att fundera över meningen med det man gör och om det verkligen är rätt eller om det överhuvudtaget verkligen spelar någon roll??? Jag hörde någon säga för ett tag sedan att vi är här för att dö, varför inte göra det bäst av situationen!! Det stämmer överens med mycket som jag tänker. Så fort man har insett att man ska dö, så kommer ju tanken, för många, att mitt liv kanske inte har så jättestor betydelse i det stora hela. Och det är ju en väldigt tung tanke som lätt kan få tiden att flyga när man begrundar den.

Men denna tanke är också ett tecken på att livet kan vara så mycket mer än bara en insikt om döden. Visst är det svårt att se meningen med sorg och ängslan, men det kanske helt enkelt bara är en konsekvens av att leva? Jag hävdar inte att jag har den ultimata lösningen på meningen med livet, jag spånar bara. Men min tanke är att ; det finns så oerhört många val att göra här i livet och de är så många som fastnar i sin vardag för att man inte orka ta ett beslut. Det är stress och press och det finns ingen tid över att spendera på olika vägar till lycka. Man tar den enklaste vägen och är inte alltid medveten om att detta faktiskt också är ett val.

I svåra situationer är det särskilt ångestskapande att gör val. Jag tror att ett problem är att man hellre ser till det man missar än det man får. Kanske under devisen, man vet vad man har men inte vad man får. Man vill helst undvika tankar på framtiden och väljer då istället att vara passiv i tron att detta inte är något val och att man för alltid kommer att ha möjligheten att ångra sig. Man måste göra ett val, följa det och se vad konsekvensen blev. 

Nu kan detta lätt bli en diskussion om evolution, men jag skulle ändå vilja ta upp följande i ett samband som detta. Hur skulle världen ha sett ut om de tidiga aporna, som vi alla härstammar ifrån, aldrig hade gjort ett val? "Tja, jag känner mig ganska pigg i benen idag så man kanske skulle testa en liten tur nere på marken istället. Kanske till och med i upprätt läge?! Eller näää förresten, å andra sidan, jag sitter ju här i mitt träd. Här finns bananer och jag har min lövsäng. Där nere vet man ju inte vad som kan hända. Jag stannar här."

Alla fattar ju att detta är ett grovt exempel, men jag vill bara visa på min tes om att; om man ska släppa sin kända vardag måste man vara beredd på att vad som helst kan hända. Det kan vara något bra eller något dåligt. Det vet man ju inte förrän man provat.

Detta är ju självklarheter för alla, men ändå tror jag att många med mig känner en stor ångest över att fatta beslut. För det är ju inte okej, eller roligt eller särskilt statushöjande att göra feeel val. Att gå från hus till Stadsmissionens kalla "sviter" kan ju det flesta se som ett personligt misslyckande och det vill ju ingen vara med om. Ibland har man som människa inget val, och då är det så. Dessa människor har antingen testa alla vägar innan och misslyckats eller haft en enorm otur. Jag exkluderar de här typerna av val ur min diskussion för jag vet att det finns mer eller mindre svåra val att göra. Jag är mer intresserad av de filosofiska och existentiella val som man tvingas ta då och då.

Om apan i trädet istället hade följt sin instinkt, som de flesta apor gjorde får man anta, så hade han upptäckt att han klarade av att gå på marken, att det inte betyder ond bråd död direkt, och kanske skulle han också ha upptäckt att det går att springa från ev fara. Man måste våga för att vinna, som många brukar säga när det redan har facit i hand. Japp, enkelt att säga, men applicera det på något oprövat är något annat.

De apor som började gå på marken kanske hade jättemycket ångest för att de inte vågade gå ner från trädet, men något säger mig att så var inte riktigt fallet. Kanske hade dessa apor lättare att följa sin inre röst, sin biologiska klocka, sin evolutionära uppgift, vad vet jag, och bara göra det. Kanske är det också så människor gör/tänker när det i dagens samhälle fattar ett korrekt beslut? Man lyssnar till sin inre röst och gör ett val.

Ok, men i så fall hur undviker man att inte göra FEL val? Hur ska man på förhand veta att detta val gynnar mig eller någon annan mest? Det är en fråga som är mycket svår att svara på. Om det ens går?! Det man ska fråga sig är kanske istället vilka konsekvenser är jag beredd att leva med? Det är det positiva konsekvenserna som driver oss framåt, men ibland kanske livet inte blev riktigt som man tänkt och så har man plötsligt 2 lika ovissa vägar att välja mellan. Då är det svårt!

Men det hjälper nog att lyssna till sin egen inre röst, fundera över tänkbara konsekvenser och sen bara göra det. Men det känns fortfarande som ett stort hopp mellan konsekvenstänkade och att bara göra det!

Fortsättning följer....

så jag har fastnat lite i tanken att man måste ha en nyttig dag. Man kanske inte kan rädda världen, men man måste alltid göra något för att ha ett bra svar när någon frågar "Vad har du gjort idag?". Man kan i värsta fall svara "Slappat!". Men för att upprätthålla en bra bild av sig själv,som den aktiva och viktiga person man är, så vill man ju helst säga att man har rensat rabatten, gått igenom viktiga papper eller städat ut garaget. För det är sånt som duktiga människor gör. De slappar inte. De jobbar hela dygnets 30 timmar och har aldrig riktigt tiiiid att slappa. 

Jag har länge undrat vilka dessa människor är. De har liksom aldrig ingått i mina kretsar, jag har aldrig haft något problem med att säga att jag har slappat en helg. Jag ser inget problem med det och det betyder inte heller att jag inte har gjort något annat oxå, men det kanske jag inte vill berätta... Jag undrar om de verkligen är lyckliga de där människorna som har så där mycket att göra?? Är det inte en del av livet att stanna upp och reflektera lite, både över elände men också över lycka. Och kostar det verkligen så mycket att ge någon ett leende eller ett tack om man får en dörr upphållen åt sig? Är det för mycket bergärt att förvänta sig något sådant?? Tja, kanske, för vad tjänar vederbörande på att göra så? Chansen att se vandrar igen kanske inte är så stor, om man inte jobbar på samma jobb eller handlar i samma affär, man har kanske haft en riktigt stressig dag osv. Det finns många förklaringar varför folk inte kan visa tacksamhet, det är ett faktum. Men alla dessa stressade och upptagna människor kanske inte skulle vara så pressade om de bara slappade någon gång då och då.

Sedan finns det naturligtvis ekonomiska aspekter som gör att man inte har råd att slappa, de människorna är exkluderade ur denna diskussion. Respekt till dem! Men sedan finns det ju den där sk medelklassen som hela tiden vill sträva uppåt, ha 2 bilar, ha finaste trädgården och det fräsigaste jobbet. Det är inget fel i att vilja ha det bättre, det vill alla. Fråga vem som helst. Men frågan är bara var tar denna girighet egentligen slut? När räcker det, när är det bra? När kan man slappa?? Är det på bekostnad av vår egen mentala hälsa som vi ska köpa oss lycka? 

Jag tror de flesta håller med om att det är bättre att gråta i en Jaguar än i en liten Fiat. Money matters! Men vad är det man har offrat för att sitta i en Jaguar och gråta?

Varje gång man läser en intervju om någon person som har lyckats bra, dvs de har pengar och någon slags statusposition, så säger dem alltid samma sak. Jag har jobbat hårt och satsat allt på karriären. Det är bara att tro på sin idé så funkar det. YEAAA RIGHT!! Jag köper inte det där. Var är alla spalter om hur mycket dessa människor har offrat, kämpat, gråtit och oroat sig?? Var är spalten som berättar att personen egentligen är en psykopat som inte bryr sig om andra människor? Nu säger jag inte att alla rika personer med status är psykopater, utan bara att de är så mycket vanligare bland yrkesgruppen höga chefer tex än i andra grupper, det är ett faktum. 

Jag trodde också på min idé om vad jag skulle bli efter min utbildning. Men det fanns inga jobb ändå, när jag väl skulle ut i arbetslivet. Jag har bra kontakter, men vad är jag villig att offra för att få ett jobb. Min yrkesstolthet och jobba med snarlika saker, min intelligens och ta skitjobb under tiden, min själ?? Jag vet inte, men tydligen var jag inte beredd att offra tillräckligt mycket eftersom jag inte jobbar inom mitt område idag. ELLER kan det vara så att man behöver något som heter tur??? Ever heard of that?? Kan man tänka sig att det kan vara så att ; för att lyckas behövs en kombination av hårt arbete och TUR?

Sen finns det dem som tar den enkla vägen. Gifter sig rikt, som Anna Anka tex. Jag vet inte vad hon har gjort för att förtjäna att vara där hon är? Jag säger inte att hon har gjort något fel, det är endast en stilla undran. Kan det vara TUR kanske?? Tja, jag vet inte men det hjälper nog att se bra ut om man vill lyckas också. 

Hårt arbete, tur och utseende är alla faktorer som sammantaget kan ge en framgång. Det är ingen garanti men chansen ökar tror jag. 

Ska fortsätta projekt Cleana och se om man inte kan gå ut och skaka lite rumpa. Någonstans får man ju börja...haha...eller så ska jag bara slappa och hoppas på tur...