Malmö, denna stad av tvetydigheter.

Det är en ganska stor stad, men ändå så lite. Man kan gå runt i princip hela centrum utan att blir alldeles trött. 

Har förstått att det i mitt område är väldigt vanligt med rån. Malmö känns ändå som en ganska trygg stad och rånen har minskat men ändå. Att folk tycker det är ok att råna är ju puckat i sig, men å andra sidan så visar t det ju på att samhället är snett någonstans.

Individen är alltid skyldig att ta ett eget ansvar för sin handlingar absolut, men samtidigt så har inte alla samma förutsättningar att lyckas i livet. Alla människor föds som oskyldiga barn, sedan växer oskuldsfullheten bort mer och mer. Det är smärtsamt att se människor som brukar vara givmilda och förstående, som plötsligt tappar förtroendet för mänskligheten och blir bittra och kalla. Hur ska man göra för att undvika detta dilemma?

Känner att det förmodligen inte går att undvika att bli åtminstone lite cynisk ju äldre man blir. Att känna att livet inte blev riktigt som man ville är en sak, men att  bli bitter är något annat. jag har märkt att jag mer och mer börjar tänka i nya politiska banor. Jag har alltid ansett mig vara ganska medveten om orättvisor och har alltid stått på de svagas sida, vilka nu de är i och för sig. Men ju mer jag kommer in i detta nya liv som jag försöker leva så förstår jag att det handlar inte om dem, det handlar om mig ELLER dem. Jag kan inte bry mig om att bry mig längre. Jag har nog med att försöka klara mig själv. Jag är inte längre en av dem som kan ta ett steg bakåt och betraka världen med opartiska ögon. Jag kan inte se objektivt på såna saker som tex rån längre. Innan har jag kunnat ta hänsyn till att det sker och förstår bakgrunden till de flesta rån, men nu är jag mera fördömande. Jag orkar inte länger dra det långa tankemönstret och modifiera mina uppfattningar utefter min normala mall.

Jag vill inte säga att jag är bitter, inte alls faktiskt, men jag börjar bli lite cynisk, det är ett faktum. Jädra människor som rånar, skaffa ett riktigt jobb kan jag numer tänka!

Jag känner mig för insyltad i min nya tillvaro, att jag har svårt för att resa mig upp ur den och gå ett steg närmre för att titta närmare på något. Missförstå mig inte, jag älskar att analysera saker. Ibland älskar jag det lite för mycket, men det är en annan sak. jag kommer aldrig att sluta analysera, men jag kommer nog att göra det med lite andra glasögon framöver. 

Malmö är perfekt för att utveckla cynism. Ett exempel är att bussarna inte stannar vid vissa delar för att det förekommer stenkastning mot bussarna. Shit, så onödigt! Vill man uppnå förändring så är det kanske det sämsta sättet. Vill man förstöra nåt så kan man ju testa att ta sönder sina egna saker först och sen se hur kul det var. Nä, inte så kul, jaha men då kanske andra också tycker så. Är det en helt orimlig tanke? Nä, jag tror inte det. En massa sådan skit går att hitta i Malmö, som gör en dödscynisk.

Nu vill jag ju naturligtvis också säga att jag älskar Malmö, jag älskar trubbigheten, den förtäckta charmen  och den växande mångfalden av allt, Jag älskar att bara titta på människor, studera dem och fantisera om deras liv. Jag kommer aldrig särskilt långt i sådana här tankar för det finns alltid dom som är mer intressanta. Jag flyger från blomma till blomma. Malmö är full av intressanta människor av alla dess slag. Jag älskar att gå på Möllan och köpa frukt/grönsaker, jag älskar att sitta på Gustav Adolfs torg och filosofera med en vän, jag älskar att läsa tidningen på ett fik och smyglyssna på andras samtal, jag älskar att strosa i parkerna och besöka museerna. Jag älskar att möta människor i baren och bara ha ett samtal om något i livet och sedan gå vidare. Att möta människor är nog bland det mest spännande jag vet. Att man kan bli cynisk av dem också är en annan historia, fast den orkar jag inte ta nu. Ska på ett möte, och måste lämna cynismen hemma...

Finns det något botemedel mot nervositet??? Behöver typ nåt man kan ta på morgonen som varar typ till ...tja när man går o lägger sig.

Kanske är det inte nervositet, jag tror att det kan kallas stress också. Stress för det där med att få möjlighet att tjäna pengar och kunna spendera dem på utvalda ting.Jag vill ha ett hus. Ett stort ett, gärna så gammalt som möjligt så att man vet vad man ska göra på helgerna menar jag... Jag älskar att påta i trädgården t om rensa ogräs ser jag som en sport. Det är kul att renovera och det är roligt att lära sig nya saker om hur man restaurerar så att det ser tidstypiskt ut.

Jag vill ha ett hus nu!! Problemet är bara att jag inte har det. En liten detalj bara, men jag jobbar på det. Måste bara spara lite pengar först och sen ta ett lån och sen..sen kan man väja hus, hoppas jag. Ja beroende på hur stort lån man får så klart...men det löser sig nog. Ett hus ska d bli kosta vad det kosta vill, så att säga.

Dagens tanke, jag kämpar så hårt att jag glömmer bort att se mina framsteg.

Otålighet är ingen dygd alltid, ibland blir pressen för stor!

så hade jag förmodligen käkat kattmat, bodde jag hos en fiskare hade det varit sill och på landet säkert en drös möss. Men det bästa med just detta djur är inte att de är så söta och ulliga och matglada. Nej, det är att de klarar sig själva. de är vad man brukar kalla självständiga, är man en katt på landet så kanske man även kan titulera sig egen företagare när det gäller matfronten. Jag skulle vilja se mig själv som en egen företagare ,driva mig själv som ett projekt, och jag tycker det vore intressant att ha en katt som förebild.

Det där med eget företagande för en katt är mycket intressant. de liksom bara "tja känner att det kurrar i kistan om man skulle äta lite". Med sin naturliga charm så stryker de sig bara runt ett ben några vändor så kommer maten fram. Alternativt så luffsar de ner i källaren eller i stallet o tar sig en lite munsbit och har roligt samtidigt. Att leka med maten är för övrigt kotym, något som jag tycker att människor borde ta efter. Det är faktiskt kul att kasta köttbullar även om det blir kladdigt! Nåja, katten är trött och katten fryser. Antingen kryper den ner i en varm skön säng, eller så blir det någon välsvarvad blomlåda med nedtrampade blommor som får serva lite. Mission accomplished, här r din dag! Inga tankar om att, nää jag hlar lite dålig glans i pälsen idag så matte kanske inte tycker jag är tillräckligt söt. Eller, fasen jag är smutsig om tassarna då kan man ju inte käka möss. Eller om jag misslyckas med att hoppa upp i blomlådan är jag en dålig kisse, osv. Pang på bara inget tjafs, ingen tvekan.

Tänk då om du vore en vild katt ute i den riktiga naturen.

Nu snackar vi plötsligt riktigt mycket egen företagare! Det är blod, det är flykt, det är jakt och vassa tänder. BIG drama! Det är liksom så det känns just nu. Jag är ute i det vilda, alla hugger för sig , man får inte tveka inte tänka. Bara roffa åt dig och ge inget tillbaka. Som Timbuktu sjunger, Alla vill till himlen men ingen vill dö...

Nä, som en katt skulle man vara. Vig och listig. Ska testa projektplanen vid ett väl valt tilf'älle snart. Projekt Cleana är igång...

som man måste fylla med otroligt viktiga och utvecklande saker...Ingen har egentligen tid att tänka efter varför ingen egentligen har tid att tänka efter varför detta är så viktigt. Äääär det verkligen viktigt att fylla varje dag med viktiga saker. Kan man inte bara få flumma ut och bara se vart dagen tar vägen??

En film jag gillar är Yes man, eller rättare sagt jag gillar tanken i filmen. Att säga ja till allt som kommer i ens väg trots att det kanske inte känns som det viktigaste i livet. Det är klart att man måste finjustera tanken lite. Man kan inte säga ja till allt!! Då hade man ju haft ett helt knasigt liv. Man får sålla bort såna saker som brott och så får man lägga till lite personliga värderingar som att man kanske inte ska göra några direkta moraliska fel mot sina medmänniskor, men förrutom det..hm..så kan man säga yes till det mesta. Tja man kanske inte heller ska göra sig själv bankrutt, det är ju inte så bra...

Men själva tanken att bara starta en dag och inte veta vad som ska hända lockar mig. Stiga upp och så säger någon skämtsamt vill du ha lite blöta maskar på gröten idag och man bara Ja tack!. det är ju spännande. eller någon undrar om man vill hänga med till australien idag och man bara Ja kul, jag hänger med. Sedan när man är där, kanske man ser en skylt där det står hajdykning- vill du hänga med? Och man bara ja! Och så är man där och plaskar bland hajar helt plötsligt. Det trodde man ju inte på morgonen när man vaknade liksom! Nu kan det ju bli så att man kräks av maskarna på gröten, man missar planet till sidney eller blir biten av en haj så att man har en arm mindre, men det är ju bara marginellt. Man hade ju i alla fall kul fram till dess....

Tja, det var det det. Nu är det bara att jobba vidare och se förväntansfull ut. Australien hade varit najjjs!

slut i huvudet . Vaknade 3.30 i morse och kunde inte somna om. För mkt skit i hjärnan. Det är därför jag har den här bloggen. Finns det inget vettigt att skriva om får jag väl hitta på något.

Är så trött på Tv. Fan vad trött jag är på det. Jag tittar knappt på tv längre. Det finns inget som intresserar mig. Är det ett tecken på att man börjar bli gammal??? Jag har nog med mitt eget liv. Har ingen lust att se människor frivilligt förnedra sig på tv, läser nyheterna på nätet så nåt Rapport behövs inte, kollar dokumentärer ibland men det är dock det enda. Dessutom kan man ändå läsa i tidningen vad som är hett att se på för tv-program, man behöver inte titta själv ...helt ointressant.

Blä för TV!

Att söka jobb är nog bland det jobbigaste som finns. Speciellt i en situation som dagens. Dålig ekonomi och för många som vill ha samma jobb som en själv.

Tankar för att inte tappa hoppet:

Jag är inte helt maktlös. Om jag fortsätter att skicka in ansökningar på allt som intresserar mig, följer upp  med ett telefonsamtal och sedan ligger på tills jag har fått ett svar så kommer jag så småningom att få feedback. Med denna feedback kan jag förbättra mitt CV, mitt telefonsamtal eller min attityd.

Det tar tid att söka jobb. Eftersom föregående process är ganska långdragen, och eftersom jag är väldigt noggrann så kommer drömjobbet att ta tid att fånga.

Det går inte att ha 5 års erfarenhet på alla jobb man söker, men man måste chansa ändå. Även om ett jobb har många sökanden så måste man ju söka för att ens vara med i loppet.

Det politiska och ekonomiska läget är mycket instabilt och man satsar inte på mitt yrkesområde, men man får söka det som går och under tiden ta ströjobb för att klara sig.

Kanske gör detta sökandet mer uthärdigt och tanken på drömjobbet kan hållas vid liv.

Vi vet alla att det är viktigt at träna, men ändå säger min lata lilla hjärna att det kanske ändå inte behövs.

Hur kan detta vara möjligt? Här kommer lite ideér om varför min lata hjärna har fel:

Träna för framtiden och för att mildra deppighet

Borde inte miljontals undersökningar om motionens goda inverkan räcka för att man på allvar ska göra träning till en del av livet. Att liksom skriva in det i livskoden så att säga. 

Viss forskning visar att man får hälsosammare barn om man tränar regelbundet, och i synnerhet under förlossningen kan det göra en viss skillnad i hur kroppen klarar ansträngningen. Barn ärver ju också gärna föräldrars intresse, iaf en del av livet då de är påverkbara, men de har i alla fall en bra grund för att fortsatt idrottande.

Träning kan frigöra frustration och ångest, därför kan träning användas mot mildare depressioner. Många läkare hävdar att träning kan vara bra mot lättare depressioner som tex vid arbetslöshet.

Stressdämpande och slutfört projekt med beröm godkänt

De flesta som tränar mycket hävdar att träningen ger dem en ventil att andas igenom, i all stress är träningen det enda som får dem att glömma vardagens press. Träningen fungerar som en slags aktiv vilopaus som dessutom kommer att förlänga ens liv.

Man får en kick av att träna och i synnerhet efter ett träningspass känner man att man faktiskt har pretserat något från början till slut. Man startade upp ett projekt, gick dit, arbetade, tränade, såg ett resultat och automatiskt känner man sig bättre. Fix färdigt!

Tränaren kan vara en inspiration till positiva tankar, då de ofta har ett glatt humör och ger beröm. Vilket är en hårdvaluta i dagens samhälle. Alla vill ju vara duktiga.

Tänk att med lite fysisk ansträngning kan man få allt detta! Känns mycket bättre nu. Det är ju precis vad jag behöver just nu. Ska nog träna vid 12 ändå, yehooo!

Jag är ett stort fan av Obama och blev oerhört glad när han vann presidentvalet, men jag undrar hur juryn tänkte när de valde just honom till fredspriset? Finns det inte andra kandidater som har presterat mer på fredsfronten än honom? Kan det inte vara så att juryn är lite förförd av presidentens lovord, snarare än vad han faktiskt har presterat?

Stödet för Obama i hemlandet har minskat drastiskt den senaste tiden, och det är kanske framför allt i ljuset av det nya omdebatterade sjukförsäkringssystemet, som denna minskning skett. Men när Obama tillträdde så framstod han som den nya Messias, som skulle rädda världsfreden och skapa ordning i världspolitiken. Hans intentioner när det gäller situationen i Afghanistan och Irak, som var och är brännheta frågor, verkade stämma överens med större delen av världens politiska önskan. Obama fyllde således ett behov i världen av sällan skådat slag.

Jag personligen erkänner villigt att jag också är förförd av denna vältaliga president. Jag har alltid beundrat retoriker som kan tala större massor till extas. Det är ju bara ord, men endock för de med sig så mycket mera. En känsla skapas utifrån en inneboende fråga, när frågan har skapat ett intresse inom en skapas ett behov av att veta mer, varpå en känsla av förväntan av leverans skapas. I lusten att veta mer söker man svar. I vanliga fall är det just i detta ögonblick som många tappar intresset. Och det är här som Obama är en så osedvanligt god retoriker. Han levererar. Han bygger upp en förväntan och träffar punkter i människors hjärtan som vill bli träffade. Han har exceptionell bra koll på vad människor i denna tid vill och behöver höra. Change och Hope är 2 ord som han använde ofta i sin presidentkampanj. Mycket väl valda ord som speglar mycket av den amerikanska samtidens historia, för historia kan ju även vara nutid som bekant. Han har skapat hopp hos sina landsfränder och den politiska eliten.

Vid mötet i Egypten ville han skapa nya band till den muslimska världen. Ett mycket bra drag som visar på USAs goda vilja att starta något nytt. Obama citerar Koranen och är oerhört påläst i olika sammanhang vilket gör att hans trovärdighet ökar. Han har börjat skapa band.

Jag vet att Obama har sysslat en del med nedrustningsfrågan också. Presidenten vill få bort kärnvapen och jobbar på ett startavtal för detta. Jobbar på.

Så, kan man genom att ge en hel värld hopp,få ett ganska prestigefyllt fredspris. Ordets makt är fantastiskt. Det verkar som att Nobelstiftelsen beaktat en hel del, men jag tror nog att Obamas förberedelser och goda intentioner vait en stor del i beslutet. Hans gåva att tala och skapa trygghet och hopp har påverkat även juryn. Kanske är fredspriset ett sätt att uppmuntra denna utveckling, för vem vill inte ha change och hope.