Det är något som gnager mitt hjärta och jag kan inte få det att sluta gnaga. Denna ständiga känsla av att man borde göra något annat än det man gör. Att det aldrig är tillräckligt osv. Jag vill få bort gnagandet och känna mig nöjd.

Jag vill kunna stå med rak rygg och säga att gjorde mitt bästa hela vägen. Jag kämpade, kanske föll jag ibland, men jag reste mig och gjorde det bästa av det. 

Nu är mitt liv inte som jag vill och jag har kännt att det sakta börja glida mig ur händerna. Det är dags att ta tillbaka kontrollen över mitt liv. Jag vill inte låta andra människor fatta beslut åt mig och inte heller låta mig  påverkas av andras vilja. Jag är rädd för att göra andra besvikna och glömmer bort att det framför allt är jag som ska vara nöjd. Min nöjdhet kommer inte från andras syn på livet utan min egen. 

Kanske ska jag sluta att tänka på framtiden ett tag och bara fokusera på nuet. Tiden går, jag blir äldre, människor omkring mig fortsätter att färdas åt olika riktningar, istället för att följa med dem måste jag fortsätta  i min riktning, dit jag är på väg. Det kanske försvinner folk på vägen och det kanske kommer nya. Det vet man aldrig, men om det händer så var nog det det bästa. Acceptans av livets nycker är en crucial insikt som leder en framåt.

Acceptans om att det är skit. Acceptans om att jag är i skiten just nu. Men också postivt tänkande om att det kunde varit värre. Det kunde varit någon annans skit jag satt i. Det hade varit mycket värre. Att sota för andras misstag/tankar/beslut är värre än att sota för ens egna. Det är trots allt min egen skit.

Acceptans check, livet går vidare check!