Malmö, denna stad av tvetydigheter.

Det är en ganska stor stad, men ändå så lite. Man kan gå runt i princip hela centrum utan att blir alldeles trött. 

Har förstått att det i mitt område är väldigt vanligt med rån. Malmö känns ändå som en ganska trygg stad och rånen har minskat men ändå. Att folk tycker det är ok att råna är ju puckat i sig, men å andra sidan så visar t det ju på att samhället är snett någonstans.

Individen är alltid skyldig att ta ett eget ansvar för sin handlingar absolut, men samtidigt så har inte alla samma förutsättningar att lyckas i livet. Alla människor föds som oskyldiga barn, sedan växer oskuldsfullheten bort mer och mer. Det är smärtsamt att se människor som brukar vara givmilda och förstående, som plötsligt tappar förtroendet för mänskligheten och blir bittra och kalla. Hur ska man göra för att undvika detta dilemma?

Känner att det förmodligen inte går att undvika att bli åtminstone lite cynisk ju äldre man blir. Att känna att livet inte blev riktigt som man ville är en sak, men att  bli bitter är något annat. jag har märkt att jag mer och mer börjar tänka i nya politiska banor. Jag har alltid ansett mig vara ganska medveten om orättvisor och har alltid stått på de svagas sida, vilka nu de är i och för sig. Men ju mer jag kommer in i detta nya liv som jag försöker leva så förstår jag att det handlar inte om dem, det handlar om mig ELLER dem. Jag kan inte bry mig om att bry mig längre. Jag har nog med att försöka klara mig själv. Jag är inte längre en av dem som kan ta ett steg bakåt och betraka världen med opartiska ögon. Jag kan inte se objektivt på såna saker som tex rån längre. Innan har jag kunnat ta hänsyn till att det sker och förstår bakgrunden till de flesta rån, men nu är jag mera fördömande. Jag orkar inte länger dra det långa tankemönstret och modifiera mina uppfattningar utefter min normala mall.

Jag vill inte säga att jag är bitter, inte alls faktiskt, men jag börjar bli lite cynisk, det är ett faktum. Jädra människor som rånar, skaffa ett riktigt jobb kan jag numer tänka!

Jag känner mig för insyltad i min nya tillvaro, att jag har svårt för att resa mig upp ur den och gå ett steg närmre för att titta närmare på något. Missförstå mig inte, jag älskar att analysera saker. Ibland älskar jag det lite för mycket, men det är en annan sak. jag kommer aldrig att sluta analysera, men jag kommer nog att göra det med lite andra glasögon framöver. 

Malmö är perfekt för att utveckla cynism. Ett exempel är att bussarna inte stannar vid vissa delar för att det förekommer stenkastning mot bussarna. Shit, så onödigt! Vill man uppnå förändring så är det kanske det sämsta sättet. Vill man förstöra nåt så kan man ju testa att ta sönder sina egna saker först och sen se hur kul det var. Nä, inte så kul, jaha men då kanske andra också tycker så. Är det en helt orimlig tanke? Nä, jag tror inte det. En massa sådan skit går att hitta i Malmö, som gör en dödscynisk.

Nu vill jag ju naturligtvis också säga att jag älskar Malmö, jag älskar trubbigheten, den förtäckta charmen  och den växande mångfalden av allt, Jag älskar att bara titta på människor, studera dem och fantisera om deras liv. Jag kommer aldrig särskilt långt i sådana här tankar för det finns alltid dom som är mer intressanta. Jag flyger från blomma till blomma. Malmö är full av intressanta människor av alla dess slag. Jag älskar att gå på Möllan och köpa frukt/grönsaker, jag älskar att sitta på Gustav Adolfs torg och filosofera med en vän, jag älskar att läsa tidningen på ett fik och smyglyssna på andras samtal, jag älskar att strosa i parkerna och besöka museerna. Jag älskar att möta människor i baren och bara ha ett samtal om något i livet och sedan gå vidare. Att möta människor är nog bland det mest spännande jag vet. Att man kan bli cynisk av dem också är en annan historia, fast den orkar jag inte ta nu. Ska på ett möte, och måste lämna cynismen hemma...

Finns det något botemedel mot nervositet??? Behöver typ nåt man kan ta på morgonen som varar typ till ...tja när man går o lägger sig.

Kanske är det inte nervositet, jag tror att det kan kallas stress också. Stress för det där med att få möjlighet att tjäna pengar och kunna spendera dem på utvalda ting.Jag vill ha ett hus. Ett stort ett, gärna så gammalt som möjligt så att man vet vad man ska göra på helgerna menar jag... Jag älskar att påta i trädgården t om rensa ogräs ser jag som en sport. Det är kul att renovera och det är roligt att lära sig nya saker om hur man restaurerar så att det ser tidstypiskt ut.

Jag vill ha ett hus nu!! Problemet är bara att jag inte har det. En liten detalj bara, men jag jobbar på det. Måste bara spara lite pengar först och sen ta ett lån och sen..sen kan man väja hus, hoppas jag. Ja beroende på hur stort lån man får så klart...men det löser sig nog. Ett hus ska d bli kosta vad det kosta vill, så att säga.

Dagens tanke, jag kämpar så hårt att jag glömmer bort att se mina framsteg.

Otålighet är ingen dygd alltid, ibland blir pressen för stor!