slut i huvudet . Vaknade 3.30 i morse och kunde inte somna om. För mkt skit i hjärnan. Det är därför jag har den här bloggen. Finns det inget vettigt att skriva om får jag väl hitta på något.

Är så trött på Tv. Fan vad trött jag är på det. Jag tittar knappt på tv längre. Det finns inget som intresserar mig. Är det ett tecken på att man börjar bli gammal??? Jag har nog med mitt eget liv. Har ingen lust att se människor frivilligt förnedra sig på tv, läser nyheterna på nätet så nåt Rapport behövs inte, kollar dokumentärer ibland men det är dock det enda. Dessutom kan man ändå läsa i tidningen vad som är hett att se på för tv-program, man behöver inte titta själv ...helt ointressant.

Blä för TV!

Att söka jobb är nog bland det jobbigaste som finns. Speciellt i en situation som dagens. Dålig ekonomi och för många som vill ha samma jobb som en själv.

Tankar för att inte tappa hoppet:

Jag är inte helt maktlös. Om jag fortsätter att skicka in ansökningar på allt som intresserar mig, följer upp  med ett telefonsamtal och sedan ligger på tills jag har fått ett svar så kommer jag så småningom att få feedback. Med denna feedback kan jag förbättra mitt CV, mitt telefonsamtal eller min attityd.

Det tar tid att söka jobb. Eftersom föregående process är ganska långdragen, och eftersom jag är väldigt noggrann så kommer drömjobbet att ta tid att fånga.

Det går inte att ha 5 års erfarenhet på alla jobb man söker, men man måste chansa ändå. Även om ett jobb har många sökanden så måste man ju söka för att ens vara med i loppet.

Det politiska och ekonomiska läget är mycket instabilt och man satsar inte på mitt yrkesområde, men man får söka det som går och under tiden ta ströjobb för att klara sig.

Kanske gör detta sökandet mer uthärdigt och tanken på drömjobbet kan hållas vid liv.

Vi vet alla att det är viktigt at träna, men ändå säger min lata lilla hjärna att det kanske ändå inte behövs.

Hur kan detta vara möjligt? Här kommer lite ideér om varför min lata hjärna har fel:

Träna för framtiden och för att mildra deppighet

Borde inte miljontals undersökningar om motionens goda inverkan räcka för att man på allvar ska göra träning till en del av livet. Att liksom skriva in det i livskoden så att säga. 

Viss forskning visar att man får hälsosammare barn om man tränar regelbundet, och i synnerhet under förlossningen kan det göra en viss skillnad i hur kroppen klarar ansträngningen. Barn ärver ju också gärna föräldrars intresse, iaf en del av livet då de är påverkbara, men de har i alla fall en bra grund för att fortsatt idrottande.

Träning kan frigöra frustration och ångest, därför kan träning användas mot mildare depressioner. Många läkare hävdar att träning kan vara bra mot lättare depressioner som tex vid arbetslöshet.

Stressdämpande och slutfört projekt med beröm godkänt

De flesta som tränar mycket hävdar att träningen ger dem en ventil att andas igenom, i all stress är träningen det enda som får dem att glömma vardagens press. Träningen fungerar som en slags aktiv vilopaus som dessutom kommer att förlänga ens liv.

Man får en kick av att träna och i synnerhet efter ett träningspass känner man att man faktiskt har pretserat något från början till slut. Man startade upp ett projekt, gick dit, arbetade, tränade, såg ett resultat och automatiskt känner man sig bättre. Fix färdigt!

Tränaren kan vara en inspiration till positiva tankar, då de ofta har ett glatt humör och ger beröm. Vilket är en hårdvaluta i dagens samhälle. Alla vill ju vara duktiga.

Tänk att med lite fysisk ansträngning kan man få allt detta! Känns mycket bättre nu. Det är ju precis vad jag behöver just nu. Ska nog träna vid 12 ändå, yehooo!

Jag är ett stort fan av Obama och blev oerhört glad när han vann presidentvalet, men jag undrar hur juryn tänkte när de valde just honom till fredspriset? Finns det inte andra kandidater som har presterat mer på fredsfronten än honom? Kan det inte vara så att juryn är lite förförd av presidentens lovord, snarare än vad han faktiskt har presterat?

Stödet för Obama i hemlandet har minskat drastiskt den senaste tiden, och det är kanske framför allt i ljuset av det nya omdebatterade sjukförsäkringssystemet, som denna minskning skett. Men när Obama tillträdde så framstod han som den nya Messias, som skulle rädda världsfreden och skapa ordning i världspolitiken. Hans intentioner när det gäller situationen i Afghanistan och Irak, som var och är brännheta frågor, verkade stämma överens med större delen av världens politiska önskan. Obama fyllde således ett behov i världen av sällan skådat slag.

Jag personligen erkänner villigt att jag också är förförd av denna vältaliga president. Jag har alltid beundrat retoriker som kan tala större massor till extas. Det är ju bara ord, men endock för de med sig så mycket mera. En känsla skapas utifrån en inneboende fråga, när frågan har skapat ett intresse inom en skapas ett behov av att veta mer, varpå en känsla av förväntan av leverans skapas. I lusten att veta mer söker man svar. I vanliga fall är det just i detta ögonblick som många tappar intresset. Och det är här som Obama är en så osedvanligt god retoriker. Han levererar. Han bygger upp en förväntan och träffar punkter i människors hjärtan som vill bli träffade. Han har exceptionell bra koll på vad människor i denna tid vill och behöver höra. Change och Hope är 2 ord som han använde ofta i sin presidentkampanj. Mycket väl valda ord som speglar mycket av den amerikanska samtidens historia, för historia kan ju även vara nutid som bekant. Han har skapat hopp hos sina landsfränder och den politiska eliten.

Vid mötet i Egypten ville han skapa nya band till den muslimska världen. Ett mycket bra drag som visar på USAs goda vilja att starta något nytt. Obama citerar Koranen och är oerhört påläst i olika sammanhang vilket gör att hans trovärdighet ökar. Han har börjat skapa band.

Jag vet att Obama har sysslat en del med nedrustningsfrågan också. Presidenten vill få bort kärnvapen och jobbar på ett startavtal för detta. Jobbar på.

Så, kan man genom att ge en hel värld hopp,få ett ganska prestigefyllt fredspris. Ordets makt är fantastiskt. Det verkar som att Nobelstiftelsen beaktat en hel del, men jag tror nog att Obamas förberedelser och goda intentioner vait en stor del i beslutet. Hans gåva att tala och skapa trygghet och hopp har påverkat även juryn. Kanske är fredspriset ett sätt att uppmuntra denna utveckling, för vem vill inte ha change och hope.